Tydlig bild av tydligt problem – ta cykeln för fasiken!

6 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

…eller bussen.

En av århundradets största förluster…

6 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

…men också en av framtidens största tillgångar.

RIP Steve Jobs

Bildspel:  Steve Jobs, liv och erfarenheter – Life Magazine

Dialektala skillnader och humoristiska genier

6 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Fantastisk kille som kan hantera i princip alla engelskans dialekter – måste ses!

Humor om Ghettonamn, hollah Guuuurl!

=) Enjoy!

Det råder inflation i kunskapsracet

5 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

2000-talet.

Decennierna då alla tyckte de kunde allt. Då man var fotograf för att man ägde en kamera, författare för att man bloggade, och konstnär för att man målade sina egna julkort varje år.

Vi befinner oss verkligen i en spännande tid där möjligheterna är oändliga. Vi har tillgång till produkter och information  som nästan är gratis, och intresset för ny kunskap och nya – förut onåbara för vissa – verktyg är inom räckhåll som vilken resurs som helst. Men till vilket pris? Vad har detta för inverkan för det vi skulle kalla konst? (och här kommer alltid den oändliga diskussionen – ”Vad är konst?” in).

Hela begreppet konst skulle behöva omdefinieras, eller så kommer ”alla kan vara konstnärer”-trenden att vända för att anamma gamla traditioner så som att endast fina fakultet för konstnärliga ämnen anses värdiga att utbilda våra finaste konstnärer, och att införa våra titlar på husdörren vore lika fint som förut. Själv hade jag då satt titeln Författare på dörren (jag har ju faktiskt en blogg), men det hade varit svårt att välja mellan det, eventkoordinator, distributionsplanerare, tårtmakare, nanny, hemmafru, sömmerska, fotograf osv osv, för vi alla ”är” ju så mycket idag.

Det är  ovanligt att man idag möter en person som är specialist på något specifikt, däremot har jag träffat hundratals som är/jobbar som/har gjort några jobb som allt och ingenting, lite av det, lite av det, och en del av det.

OK – det är underbart att vi kan göra allt, att vi kan prova på mycket och att vi kan leva ut våra olika intressen, drömmar och påstådda kvalitéer, men – VAD ÄR DU BRA PÅ DÅ?

Vad är du bra på? Det borde vara alla arbetsgivares absoluta fråga nummer ett på varje intervju. Vad är du VERKLIGEN bra på?

Jag är rädd att vi mitt i  denna ”prova-på-och-sedan-är-du-självutnämnd”-kulturen tappar kvalitén, tyngden och djupet i den kunskap som vi kallar konst. Att verkligen gå på djupet, leva för det och fokusera på en enda sak för att göra den så jäkla bra som möjligt är nästan ett förlorat hantverk eftersom man också måste vara hyfsad på så mycket annat.

Man kan inte vara bra på allt, men att vara riktigt bra på en sak är få förunnat, är i mina ögon  en bedrift och något djupt imponerande i min värld.

 

Det råder inflation i kunskapsracet, men jag tror att alla är för upptagna med sina You Tube-tutorials för att lägga märke till det.

Religiösa felsägelser – hur oskuldsfull är kyrkan egentligen?

15 september, 2011 § 1 kommentar

Jag är inte religiös. Jag ser inte meningen med det – vilket är ganska vanligt i utvecklingsländer som Sverige och liknande. Däremot har vi högre procent troende i fattigare länder när misären är större och det inte finns något annat att skylla det på/be om förlåtelse för/önska sig något bättre – än gud.

Alla får givetvis tro på vad de vill, det bryr jag mig inte om, det är väl det som kallas ”frihet och jämlikhet för alla”.

På tal om ”frihet och jämlikhet för alla” – alltså det förlovade landet USA, blir jag så ofta förundrad. Det finns sådana kontraster i det land där tex porrindustrin växer så det knakar samtidigt som det är en samling av de mest nitiska kristna koncentrerade i ett enormt land på planeten.

Det är ett av de rikaste staterna på jorden, men miljoner går hungriga till sängs varje dag i samma land. Och de tror på gud, tillber gud och tror innerligt att de ska hjälpa dem. Eller så blir de skrämda (eller kanske lockade) av den religiösa reklamen/propagandan/komedin/kalladetvafanduvill som de passerar varje dag på gatan.

 

Jag skrattar mest åt det – detta får ni inte missa! Klicka HÄR för att se ”The best Unintentionally Sexual Church signs”

Det är OK att skratta åt gud, det är också helt OK att skratta med honom om ni föredrar det.

Författardrömmar

6 september, 2011 § Lämna en kommentar

Jag är en impulsmänniska med perfektion som drivkraft och erövring som mål.

Jag kan inte lära mig att sy för att sy en enkel klänning, jag syr en examensklänning. Jag kan inte lära mig att baka tårta för att kunna bjuda på prinsesstårta, utan jag gör en tåååååårta (säg det med hårda rullande rrrrrr). Jag kan inte flytta in i en lägenhet utan att renovera/piffa upp den fullständigt först – jag jobbar tills jag stupar. Tills jag är klar och det är snyggt.  Det där med att ”vi renoverar lite efterhand” har jag aldrig förstått.

Sedan tröttnar jag. När jag erövrat, lärt mig, och klarat av med perfektion. Konstigt egentligen att jag inte blev en sådan som bytte killar stup i kvarten för att jag just tröttnade. Jag var ensam långa perioder istället, mycket bättre än att bli störd av någon annan.

I alla fall hoppas jag att mitt nästa projekt inte kommer att falla med att jag blir uttråkad. Men jag tror inte det, för detta är något jag verkligen vill, något jag drömt om länge, något jag tycker är skrämmande och farligt, och av erfarenhet vet jag att det automatiskt är mycket mer intressant redan där. Danger= exciting, no danger=boring.

Jag vill skriva en bok. Eller rättare sagt, jag vill få ut en historia på papper som folk kommer att läsa, känna igen sig i, skratta och gråta till, älska och hata.

I skrivande stund existerar tre kapitel som skrevs i ett impulsivt ryck för ett halvår sedan. Sedan dog inspirationen. Historien har dock malt vidare i mitt huvud och nya idéer tagit form och utvecklats, och nu är jag redo att fortsätta.

Jag inser dock mina begränsningar, jag har en bra historia, men hur fångar man någon annan? Hur gör man en karaktär intressant och gripande, hur sätter man takten i ett spännande avsnitt, och hur får man en dialog att låta äkta?

Jag måste lära mig mer om detta och är på jakt efter en kurs eller liknande (som inte kostar skjortan) för att få hjälp med detta – för historien är bra, jag behöver bara få några verktyg för att göra den storslagen.

Goat love

5 september, 2011 § Lämna en kommentar

O den lyckan när jag fick lov att klappa getterna på Köpenhamns Zoo i helgen!

Det där med människoliknande chimpanser, majestätiska giraffer och kraftfulla lejon var imponerande, men inget berör mitt människohjärta som en liten get. Jag måste ha varit getaherde i ett tidigare liv.

Min man hade under veckan dessutom retat mig med länkar så som ovan till annonser där man faktiskt kan köpa sig en get för en i min värld oresonlig summa – borde inte en get vara mer värd än så?

Jag har blivit retad för detta, inte bara av honom, men av de flesta andra som hör talas om min svaghet för de fyrklövade varelserna med rektangulär pupill, och jag kan inte förklara det. Det enda jag kan göra är att skratta tillsammans med mina retstickor, rycka på axlarna och förklara att jag åtminstone inte har gått över gränsen så som vissa andra gör med sina små fetischer. Alla känner vi väl någon som äger en sjuklig samling prydnadstomtar, måste köpa med sig en souvenir med en uggla på ifrån varje land de besöker, eller bara köper kläder i lila färg av okänd anledning – ”det började i 16-års åldern”.

Jag tror att det handlar om en känsla av total lycka och äventyr som sitter i sedan barndomen och som jag förknippar med just getter. Sen gillar jag dem för att de är snälla, lena, och inte tar skit från någon – ungefär som jag (fast det där med att inte ta skit från någon kan jag bli bättre på – måste låta hornen växa lite till bara).

Om somrarna när vi hälsade på farbror Milan och faster Dusanka nere i Serbien brukade jag så ofta jag kunde i obevakade ögonblick springa ut till djurens stallar för att klappa o slappa en stund med djuren. Det var också ganska skönt att komma bort ifrån de vuxna som jämt ifrågasatte mina bristande språkkunskaper, samt konstant försökte proppa i mig saker att äta (de tyckte jämt jag var för mager och frågade varje år om vi inte hade någon mat i Sverige).

Jag var liten, kanske omkring sex eller sju och nådde inte över grindarna in till djurens boxar – däremot kunde jag med min späda arm slingra mig in mellan plankorna och där satt jag med armen inne hos getterna och kikade in mellan springorna medan jag sträckte allt vad jag kunde på armen för att nå dem. Där fick vi ögonkontakt och de kom fram och nosade på min hand och slickade den med sina sträva tungor. Om jag varit riktigt kvick hade jag ibland med mig något för dem att äta och med skräckblandad förtjusning öppnade jag handen och hoppades att jag inte skulle bli biten. För en stadsunge från Sverige var detta ett äventyr, och i min ensamhet kände jag mig lite som Indiana Jones.

Efter de mötena i  ung ålder har jag bara vid ett fåtal tillfällen stött på getter igen, men varje gång blir jag lika lycklig och precis som i lördags skuttar jag fram, klappar händer och skrattar förtjust. Och de andra, låt dem skratta!